tänk vad man måste ha uppskattat livet när man var liten. det är ju bara titta i en babys ögon vad det lyser av lycka, helt ovetande om livet.
då jag var liten låg jag alltid och grät på nätterna i rädsla att förlora mamma och pappa, jag var livrädd att dom skulle dö. sen låg jag också alltid o tänkte på om jag skulle dö, och jag levde mig in i det så bra att det verkligen kändes. det var hemskt, fast nu när man tänker på det så är det ju iofs också hemskt. men det känns som att man tog mer hand om livet när man var liten än vad man gör nu.
det är som att alla går runt nu o behandlar människor som skräp, folk tar andra folk för givet, vi står och pratar om folk vi inte känner och dömer folk vi inte vet någonting om. vi hela högen är idioter.

fast det är väll så det ska vara kanske. vad vet jag. tycker bara vi borde ta hand om varann mer, och uppskatta livet mer. inte vet jag, glöö! hej