Jag tror egentligen inte så många känner mig på djupet, finns inte många som vet allt om mig. Finns också dom som tror att jag går runt med ett leende dygnet runt. Det kan jag lova, det gör jag inte. När jag är bland folk är jag alltid glad. Men jag har ett humör som kan tvärvända och när det väl gör det så är jag arg, men det var värre förr. Nu kan jag kontrollera det och är inte alls lika ofta arg, haha låter som nåt psykfall.
Jag är också väldigt djup, jag tänker nästan jämt, jag funderar på allt mellan bord och stolar till människor och ja allt man bara kan fundera på typ.

Jag är egentligen inte blyg, eller ja det är klart, från och till är jag det. Men jag är mer osäker och folkskygg typ, det är nåt som sitter i huvudet bara, egentligen så gillar jag att vara bland folk så ofta som möjligt. Jag är en jävel på att trycka ner mig själv, och om någon sårat mig så kan jag enkelt vända det till mitt fel. Hur jag gör det har jag ingen aning om och det är helt fel.

Jag har alltid varit svammlig, jag skrattar mycket och ofta åt mig själv. Jag älskar att dumma mig. Men för att jag ska bli sån så måste personen jag umgås med vara likadan mot mig. Eller hur fan ska man säga? Ger du av dig, så ger jag av mig. Öppnar du dig för mig, så öppnar jag mig för dig. Jaaa ni fattar.

Jag förstorar ofta saker, som tur är oftast bara för stunden. Jag är också en jävel på att överdriva, t.ex "SHIT DU SKULLE VETA, DET VAR TYP 20 BILAR SOM HADE KROCKAT DÄR BORTA!" när det i själva verket var 3....
När jag är upprörd så går jag och duschar, städar eller går ut o springer eller låser in mig nånstans och slår på nåt o säger "fanfanfan" typ.

Jag hatar när folk stirrar på mig när jag äter!

Jag har växt upp med någon som kanske varit för lik mig till humöret och sättet, det har varit rena helvetet ibland. Jag tror många vet hur det är att ha en pappa som bråkar med en, men hade ni sett mig och min pappa så hade ni nog tappat hakan. Det gick nog inte en enda dag utan att vi jaga varann runt huset, skrek åt varann eller var elak på något sätt. Tyvärr har det fört med sig många konsekvenser och det är något som fortfarande gör ont för mig att minnas, för det har inte varit lätt. Vi har sagt så mycket saker åt varann som kanske kommer följa med till graven, who knows.

Jag har alltid telefonen på ljudlös, ibland kan jag bli livrädd när någon ringer mig o få halvt en hjärtattack så därför är det bäst så, hehh.

Nu har jag inte så mycket mer att säga om mig, inget mer jag vet att jag vill dela med mig av iallafall =) Jag är också lycklig. För första gången i mitt liv på riktigt. Pussåkramhej