Jag går till 100% ihop med min mamma och jag kan förmodligen prata med henne om allt, men det gör jag inte om det är något speciellt som hänt eller så. Kanske för att det är för nära eller, ja vad det nu kan vara. Vi bråkar typ 1 dag om året. Hon är väldigt förstående, omtänksam och snäll, och jag älskar henne en väldig massa mycket. När jag var liten var jag alltid rädd att hon och pappa skulle dö, så jag låg och grät i sängen varje kväll typ och var rädd för det. Jag är såklart fortfarande rädd om dom, men jag går inte runt och oroar mig att dom ska dö iallafall :).
Jag är mammas flicka. Men när jag var liten så var jag nog mer pappas, vi brukade hitta på saker ganska ofta, tjuväta godis mitt i veckan, det fick jag aldrig berätta åt marie och samma sak gjorde han med marie. Varje morgon när vi skjutsade marie till förskolan så for jag och pappa på statoil och köpte kanelbullar till frukost, det tror jag inte heller att jag fick säga åt marie och det gjorde jag nog inte heller.

Jag och pappa går inte ihop till 100%, vi har varit osams i ja.. jag vet inte hur länge. Men nu på senare dagar så går vi ihop, efter att vi var ifrån varann i typ 1-2 år och knappt sågs, vilket vi heller inte gör nu. Så jag tror både han och jag har gett upp. Grejjen med oss är att han käftar emot - och jag är likadan och ingen av oss slutar. Trots allt så älskar jag han också. Pappa är också omtänksam och snäll, en sån som säger förlåt 2 sekunder efter att han gjort fel. Han är envis, har en stubin på 2 sekuner och är knappast den som skulle visa sig svag. Om något krossat han totalt så skrattar han bara vidare, ingen får nog se honom sårad.