Du var den som räddade mig. Räddade allt. Satte liv i det döda. Satte liv i mig. Förrändrade allt. Mig, varenda detalj. När frida och anna släppte av mig hos dig sa dom åt mig att inte göra något dumt, jag skrattade och sa "det här är ju min dröm!!!". Du var min dröm. Du var allt. Där satt du i soffan, tittade på datorn, lyssnade "min största första kärlek". Jag hade med mig pizza som jag skulle äta, och jag som hatar att äta när folk tittar på tvingade självklart dig att äta den med mig. Sen låg vi bara där. Det var som att allt som aldrig tagit sig igenom mig nu hade gjort det. Varenda känsla var äkta, den där känslan man alltid har väntat på att få känna, något man aldrig känt men alltid velat känna. Det är helt otroligt hur några sekunders närhet kan få en att känna sig så jävla speciell. Hur man på några sekunder helhjärtat kan veta att det är rätt. Klart jag var rädd. Jag var rädd att du inte tyckte om mig på samma sätt. Jag var rädd att jag inte var något. Men jag tog det med en nypa salt, hoppades aldrig för mycket, jag lät dagarna gå och se vad det ledde till, men hade dig där varenda sekund i mitt huvud. Du bara var där, ditt leende när du såg sådär busig ut. När du for till stockholm 2 dagar senare var det allt jag såg framför mig, jag höll på att bli tokig! För jag ville bara se dig le sådär som bara du kan göra. Se dina ögon! Jag föll för dina ögon pladask. Jag som aldrig faller för någon. Jag föll direkt. Det var så självklart. Jag var så osäker då, jag vågade knappt ringa dig, jag lät dig till slut få säga åt mig att "du får ringa mig också", först då kunde jag göra det. Jag ville inte vara ivägen, ville nog mest kanske att du skötte allt, jag visste ju redan vad du ville. Den dagen du sa åt mig att du älskar mig fick jag ett sånt lyckorus. Jag låg i sängen mitt i natten och fick ett sms där du skrev att du älskar mig. Jag låg bara där och grät samtidigt som jag var så jävla glad, vred och vände. Jag vart så jävla glad! Och varje gång du for hem till stockholm efter helgerna tog jag och frida våran varjedagsfika. Minns speciellt en gång då vi for till basketplanen utanför sjöpen, jag satt och berätta allt om dig. Frida hade tusentals frågor och jag svarade på varenda en. Jag hade aldrig något ont att säga om dig. Jag minns när du kom hem, när jag var så nervös att jag satt och skaka sönder i fridas bil, jag vågade knappt träffa dig. Men du sträckte dig över jorpes bil och gav mig en puss. Jag satt nog varje dag och väntade på att du skulle trycka ur dig att du skulle flytta hem. Jag ville ju bara ha dig här. Här med mig, skaffa ett riktigt liv med mig, få somna bredvid dig, lukta på dig, dra fingrarna i ditt hår. Du älskar när jag drar fingrarna i ditt hår, du sa det en gång åt mig. Jag har räknat dina födelsemärken, det visste du inte va? Jag har nog granskat varenda millimeter av dig och jag har alltid älskat allt. Förstår du vad du betyder för mig? Idag står vi här. Jag har aldrig haft det bättre. Aldrig känt såhär. Vi är förlovade, äger ett hus och har en hund. Det är rätt, du är rätt. Vi klickar, vi gör det. Du tar andan ur mig hela tiden. Du gör mig lycklig. Och utan dig vet jag inte var jag skulle stå. Skulle jag ens vara här idag? I dina armar. Så fruktansvärt glad att hjärtat slår dubbla slag. Du har förrändrat allt. Gjort en tjej med tempramentet i botten till någon som faktiskt kan kontrollera sig själv. Du har gjort mig till en glad människa. Till någon som ser det bra i det dåliga. Som tvingar sig att göra saker jag hatar och sedan komma på att jag gillar det. Du tar fram allt bra med mig, du sätter färg i mitt liv. Du är allt. Mitt liv. Min kärlek. Jag älskar dig över allt annat. Över hela mitt hjärta! Nu ska du berätta om din bil, så bäst jag slutar skriva. Men du är bäst<3 min du!