Jag tror att man måste gå igenom ett helvete, för att sedan kunna ha det bättre än någonsin.

Jag vet att det finns mirakel, jag somnar bredvid ett varje kväll.
Och det ögonblicket marcus kom in i mitt liv, tror jag aldrig någonsin att jag kan beskriva. Nu låter det kanske bara klyschigt och fjantigt, men det är faktiskt så jag känner.
För förstår ni hur det känns att veta direkt, efter några minuter tillsammans veta om, att det här är så jävla rätt?
Jag har aldrig känt den känslan förut.

Jag har gått omkring och hatat allting, jag har varit en så förbannad människa som knappt kunnat kontrollera mig själv och min egen ilska. Jag hade så mycket hat inom mig förut att jag var en helt annan människa då än vad jag är nu.
Jag kanske har samma temprament, jag är nog absolut samma glada människa i grund och botten, men med kanske lite andra tankar och hanterar saker mycket bättre. Jag glädjer mig åt det lilla.

Ett ögonblick som förrändrat mitt liv. Att ha den där känslan i sig som är så jävla bekväm. När man inser att alla känslor man förut känt, aldrig någonsin varit så äkta som just nu. När man känner fjärilarna i magen, och också förstår då att man aldrig känt dom där förut. Att varje dag gå runt med glädje i hjärtat, att vara så fruktansvärt rädd om något. Att äntligen känna skrattet gå in i hjärtat, att ta in varenda ord man aldrig någonsin trott på, att se hela sin värld målas om från grått till alla vackra färger..


Det är det finaste ögonblicket i mitt liv, när världens bästa människa ändrade på allting, bevisade mig motsatsen och klargjorde för mig vilka känslor som är på riktigt. Och jag är tacksam varje dag.