Vilka fina syskon jag har, ja alla 3 stycken, alla lika fantastiska. Men jag och marie, precis som sara och fredrik, har nog en speciell relation till varann.
Jag satt bara och lyssna på en låt, och började tänka på mig och marie. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag tänker på allt min syster har gjort för mig. Varenda gång hon ställt upp för mig, skyddat mig, alla gånger hon är så fruktansvärt överbeskyddande då hon t.ex står här utanför med bilen och väntar tills jag har gått in, och far först när hon ser att jag klivit in genom dörren och vinkat hejdå. Hon bara är hon, en storasyster som aldrig skulle vilja att hennes lillasyster far illa.
Jag kommer ihåg tiden då vi hade det jobbigt, då vi bodde hos maries kille i flera månader. Jag kommer ihåg den gången vi åkte ut, när marie ställde sig framför mig, skyddade mig. Varje gång marie sa åt mig "var tyst, det blir inte bättre", varje gång jag aldrig lyssnade.
Varje gång jag dragit upp magen och bett henne titta, då hon suckat och blivit förbannad. Varje gång jag är så jävla otrevlig mot henne (förlåt 1000 gånger om), och jag har hennes förståelse trots det.
Hon är bara hon, jag är bara jag. En odräglig lillasyster med den kloka storasysteren bredvid. För hon är klok. Klokare än så många andra, med världens största varmaste hjärta. Var bara tvungen att skriva det här.