Jag tänkte skriva något jag kanske aldrig skrivit förut, jag vet inte varför jag vill skriva det heller, men det har nog aldrig riktigt fått komma ut ur mig. Tror jag aldrig pratat om det på riktigt, och jag vill bara skriva, för det här är min blogg, och det här är jag.

Jag har nog (som jag tidigare skrivit) i väldigt många år blivit styrd av allt som handlar om kroppsideal. Det är att planera en hel veckas mat (fast man ändå inte gör som man planerat), ständigt få ångesten upptryckt i halsen, googla dietmetoder, göra träningsscheman, gå förbi en spegel och dra upp tröjan för att titta på magen ca 20 ggr om dagen (utan att överdriva). Det kanske inte är så illa, nä. Men jag måste säga att jag ett tag var rädd för mig själv nästan, för jag är inte den jag var för ca 2 år sedan, men att jag är samma jag ändå, någonstans sitter nog allting kvar. Men jag är absolut inte ensam, och egentligen får ni tycka vad ni vill om att jag skriver det här, tänka tro och undra, gör vad ni vill.

Jag vet, det är inte lätt när man är tonåring t.ex att komma undan med att bli kroppsfixerad, det tror jag nästan alla av oss varit. Men jag vill inte att någon någonsin ska känna sig så pass dålig, att ni gör som jag en gång gjorde.

Vet ni hur det är att inte äta på 4 dagar? dina ben skakar, du vinglar. Det är ett under att du ens står på benen. Och hur fantastisk känner man inte sig? hellyeah jag har lyckats hålla mig från mat i 4 dagar!!! Idiotiskt.
Där står du med en viktminskning på kanske 4 kilo, sedan vill du belöna dig. Då äter du allt du bara får i dig, 4 dagar senare, väger du lika mycket igen. Ska du då strunta i att äta på 4 dagar igen?

Hur är det egentligen sedan, när din mage tillslut efter varje måltid bestämmer sig för att trycka upp maten igen? Hur mår du då? bryr du dig överhuvudtaget? Du påstår att du inte kan styra det, jag menar det är precis vad du säger åt din bästa vän. Du kan inte styra det, för det är ju magen som trycker upp maten och du spyr ju inte! Det kommer ju bara lite grann, sisådär 3 gånger om dagen. Vad spelar det för roll? Och varför skulle någon ens tro att du har någon form av ätstörning? du har ju fett på kroppen. Dina revben sticker inte ens ut.

Jag menar, vad spelar det för roll? du vill ju tappa kilon. Du tror ju på fullaste allvar att du blir smalare av att trycka fingrarna i halsen. Spyr på toan, mamma frågar "vad gör du där inne?" - jag hostar. Ja eller hur!
Men är det så konstigt då? för du har ju någonstans alltid haft någon som tryckt ner dig i botten, låtit dig ligga där, du är ju värdelös. Du har ju blivit rund om magen, du äter ju för mycket, du måste sluta äta.

Och sen jämför du dig med varenda människa, men du tänker alltid att alla andra är helt perfekta. Det spelar som ingen roll om dom är 20 kilo tyngre än dig, dom är ju fina precis som dom är. Du har bara fått någon fix idé att just inte du duger. Varför? Ser du inte att du också är fin som du är?

Men jag vet. Du kan inte bara ändra dig, vipps så är allt inte borta. Det är något som gnagit sig för långt inpå, och du vet inte vart det ska sluta. Ibland gråter du för att du inser hur sjukt det är, och ibland så ler du för att du tror det hjälper dig. Det gör det inte, det är inte roligt att få kväljningar av maten, det vet du om. Men du är inte rädd. Det är en lång bit kvar innan du har anorexia. Vadå, är det dit du vill hamna?



Men vet ni vad?
Såhär ser jag det. Det spelar faktiskt ingen roll om du har 20 kilo övervikt, och du känner såhär. För har du en gång kommit till det stadiet att något trycker i skallen dygnet runt, att du känner dig dålig efter varje måltid, om du bestämmer dig att börja spy, då är du farligt nära ett problem.

Och vad kan hända? Du tappar näring, du tappar muskler, du blir blek, trött, trögtänkt och kall. Din hals kan till och med bli tjock om du spyr för mycket. Du förstör dina tänder!! Syran som kommer upp när du spyr fräter på dina tänder. Du skakar, hjärtat slår i ett.


Jag har inte problem med att jag spyr och så vidare längre, jag svälter mig inte, jag gör inget sånt. Men saker etsar sig i huvudet och tillslut är det dags att bryta det. Som tur är kan jag hantera det, och jag vet mycket väl att det är mycket bättre att röra på sig och äta nyttigare, än att göra idiotiska saker.
Du kanske fixar det själv, men om du inte gör det så måste du söka hjälp. Sök snälla hjälp! (nu låter jag som någon jävla expert, men jag vill bara att andra ska ta till sig). Och det är inte kul när man inte är nöjd med sig själv och sin kropp.



Nu ska jag försöka göra det bästa av saken bara, jag tycker om mig själv, men jag vill ha en mer tränad kropp och gå ner något kilo, och nu när jag har struma så är det nog dags att ta tag i träning och försöka leva nyttigare utan massa idiotiska metoder. Är ni på? Hoppas inte något jag skrivit nu blivit fel, eller att någon tror att jag har ätstörningar eller något, för det är inte så det är. Jag är nog bara en helt vanligt tjej nu, med kroppsideal, som vem som helst egentligen. Och ideal har vi nog alla.
bilderna är tagna från weheart it.